﻿<aq>Ett sådant resultat måste uppenbarligen
göra premissernas hållbarhet misstänkt,
och en närmare pröfning skall på direkt
vis uppvisa deras fullkomliga haltlöshet.
Det norska resonnementet om en allmän
regel i § 5, hvarifrån andra mom. i § 4
står som ett undantag, innebär genast en
oantaglighet, för så vidt det vill framställa
lagens komposition sådan, att undantagen
ställas <i>före</i> regeln. Vore det verkligen
så, att § 5 innehölle formerna för sakerna
i § 4, hvad hade varit enklare än att
ställa undantaget om formerna vid krigs-
förklaring <i>under § 5</i>? Men nu står det
under § 4, och dermed ramlar hela kort-
huset redan vid denna eller första formel-
la besigtning. Men vi gå vidare. Vi
observera, att § 5 gäller icke begge-lands-
frågorna direkt, utan den <i>begränsar sig
uttryckligen till de fall, då de ligga före i
ett svenskt eller ett norskt statsråd</i>. Grund-
förutsättningen för ett sammansatt stats-
råd är således, att <i>ärendet tillhör ensamt
svenskt, respektive norskt statsråd</i>. Såda-
na ärenden äro naturligtvis i första hand
rent svenska, resp. norska regeringsären-
den, och alltså måste § 5 allra närmast
tala <i>just om det ena rikets ärenden</i>,
de der ur någon synpunkt beröra det an-
dra landets rätt eller intressen. För
<i>denna synpunktens</i> skull adjungeras för
tillfället några representanter för detta
andra land, men statsrådet förlorar der-
med icke sin karakter att vara ett stats-
råd, från det ena riket; unionelt blir det
icke; af det slaget är endast krigskonsel-
jen i § 4. Att detta är lagbudets rätta
mening, det framstår klarast af dess mom.
2, der det förutsättes att begge-lands-frå-
gor kunna komma före i <i>norskt</i> statsråd.
Hvilka skulle väl de unionella frågor (en-
ligt riksaktens § 4) vara, om hvilka § 5
kan förutsätta, att de skola bringas fram
i norskt råd?</aq>